premiären 2012

31.10 2012 blev årets första pepparkaksbak. Det var också första året då det var endast roligt att baka med barnen!  Hittills har det varit mera stress än skoj för min del men nu var det kul. Johanna och Helena kom också för att baka och leka.

Skilda är de inte märkvärdiga men tillsammans är de en killer combo, glögg och pepparkaka!

fest

Nepele klarade sej som tur med en endagarsfeber hon också så båda barnen fick gå på dagis fest idag. Nalanis grupp hade maskerad och Nepeles grupp pyjamasparty.

Nalani vart så ivrig över sin Pippi roll så hon sjöng "här kommer pippi långstrump" hela vägen till dagis. Neppes grupp hade madrasser över golvet med filtar, som en stor syskonbädd och ett litet disko rum. Har jag sagt att vi har det bästa dagiset jag nånsinn skådat och det är ju såklart tack vare personalen där! Våra barn är i trygga och omtänksamma händer om dagarna.

stämningsfullt 30.10

Igår natt föll det 2cm breda snöflingor på vägen till arbetet. Jag fick sån himla feelis, jag älskar denna känsla av nysnö, vita landskap och det får mej att vila ha glögg och pepparkakor. Tur nog hade nån hämtat pepparkakor till jobbet och Sanna som jag vakade med hade glögg, så natten var magisk alltid mellan varven då patienterna sov.
Idag svepte vi ihop en pepparkaksdeg som imorgon skall bakas och gräddas. Oj du milde så gott det doftar av degen. Gjorde även leverlådor,mörkt "malax limpa"bröd och fisksoppa för att inte känna mej oeffektiv.

mandarin folket

Vi har våra fruktfat på en bänk som är på passlig höjd för två små frukt älskare. Detta har lett till att det ofta finns mandarinskal och halvt uppätna äppel omkring huset. Vi kan ha två kilo mandariner på morgonen och bara ett halvt kvar på kvällen. Det bästa med det hela är ju att de äter frukt och bär och att de själv faktist kan skala mandarinerna!

Hoplop Esbo

Vi kände irritationen stiga redan på vägen till Hop lop. Ingenstans fanns skyltar om att vi var på rätt ställe eller var man skulle gå in i den enorma sportkupolen. Det fanns ett idiotiskt staket runt parkeringen och man måste gå låång väg runt för att komma till ingången. Då vi kom upp till ingången och såg ner på det stora , höga och högljudda området såg vi på varandra och kände huvudvärken bulta på i tinningarna. Vi kunde redan se våra barn bli borttappade eller på hoppade. Nåja vi klädde av oss och berättade spelreglerna för tre ivriga småflickor som inte ville hållas i byxorna av iver- Vi går i grupp och håller reda på varandra.

 Egentligen gick det bra och vi tappade inte bort ett enda barn mer än nån minut. De klarade sej jätte bra själva i den gigantiska flera våningars labyrintliknande klätterställning, till och med Nalani. Det var åtminstona tre kalas grupper på plats och det vimlade av ivriga barn i alla åldrar som sprang utan att se sej för. Lilla Nicol 3 månader blev ett hopp hinder för vissa där hon låg på en matta skyddad brevid oss. Barnen hade roligt. En gång hade Nepele klättrar högst upp ensam och hittade inte vägen ut till rutschbanan som skulle ta henne ner igen. Som tur såg jag henne gråtandes där uppe och kunde guida henne att följa ett par pojkar som kvickt sprang förbi henne och hon slapp ner. Tyvärr är det just sånt hon lägger på minne.
ÄVen om det var skoj så tror jag vi inte kommer att besöka hoplop snart igen. Det fanns en hel del saker som inte var genomtänkta och det som mest störde var kanske att själva hoploppen fanns i en idrottshall där man hörde alla karar ropa pch jubla över sinna innebandy mål och ja en hel massa oljud, som om barnen inte skulle föra tillräckligt ljud som det är. Decibell nivån måste varit skyhög.

sammanfattningen

Mysfaktorn har varit hög hela resan igenom. Vi sov resten av nätterna hos Familjen Lehtinen. Nalani hade lite feber hela fredagen och sov mest i min famn på soffan hela kvällen. Nästa dag fanns det inga tecken på nå bobbor i henne mera. Vi tog även del av en tradition som vi kommer att införa här hemma, man får dricka glögg när första snön fallit. Där steg mysfaktorn och vi hade det så innerligt skönt där vi satt och sörplade.

 Tur att jag valde ta med vinter halarna istället för de tunna höstkläderna! Det har varit nån enstaka plus grader.

 Efter två intinsiva dagar fick vi tacka för oss och tacka den som kom på att tiden skall flyttas en timme bakåt just nu. Det att klockan var 7 istället för 8 då vi fick upp ögonen imorse var bara bra eftersom vi då hade en hel timme på oss att äta och laga oss iväg till bussen som gick 8.20 utan att behöva väcka sovande barn. På bussen satt en medelålders kvinna med en kanin i famnen!  Vi hann i god tid till tåget och de fyra timmarna det tog att komma hem var varierande. Flickorna lekte,åt,sprang runt,åt, lekte med barbina, bråkade, skrek, skrattade,åt,sov och läste böcker. Ett tjugo minuters mumin program tittade de från you tube på min smartphone ( som kom till nytta i helsingfors med tåg och buss tid tabeller och rutter)

Vid tåget möttes vi av en glad Daddy som stod och lyfte ner barnen med vidöppna armar och jagade de glädjetjutande barnen ända till bilen. Solen skiner och det är finfint väder. Vi lekte ute en stund och tog äntligen (!) ner trampolinen.

Nepele frågade plötsligt ifall vi inte kunde gå och plocka blåbär. Snopet fick hon höra att blåbärs sesongen är över för i år men som tur hjälpte det att vi har blåbär i frysen. Flickorna tyckte det var jätte tokigt att tungorna färgades efter att de ätit glasvis med bär.

hälsningar från heesingfoshhh

En timma innan vi steg på tåget igår föll årets första snö och gjorde marken aningen vit. Här i hufvudstaden kom det till all lycka också snö på natten och vi har desperat försökt göra snöbollar på bakgården. Veronika och Albi bor fint men herrejesses vad man skall ha pengar för att kunna äga ens en liten ynka gräsplätt här omkring. Vi har det nog allt bra i hemstaden. Lille Bruno pojken har vuxit och är så manlig nu. Flickorna sköter om honom och håller låda för honom alltid då han är vaken, vilket inte är allt för ofta. Vi har det bra fast Nalani darrade som e tok efter utevistelsen(med vinterhalaren och varma fingrar), mätte tempen som låg på 38, så himla typiskt! Men som tur hade lille  B Panadol suppon att låna och nu leker tjejen redan som vanligt igen. Hoppas att dtet ger med sej men vi tar det nog lugnt ikväll hos Kiaras också....

Kick(an) start my heart

 Kickan har anländt i byn! Igår gick vi ett varv runt Suvi kirppis med henne och man kan lugnt säga att vagnen fylldes med fynd för det belastade ryggen mycket mer än plånboken.

Efteråt fika vi på Arnolds såklart. Vilket annat ställe kunde man sitta och minnas tillbaka på tonåren på om inte där man suttit hälften av den tiden! Tack Kickan för igår vi ses till julen!

medarbetarna

Idag hade jag två väldigt ivriga medarbetare på gymmet. Vi kom tidigt och hann börja dagen med massagestolarna. Flickorna tycker det är skoj med darr i rumpan.

längtan

Om livet för mej som är född och uppvuxen i Finland är svårt och tu delat kan jag inte undgå att undra hur mina döttrar kommer att känna sej om sisådär tio år.

Jag satt min fot i östafrika första gången 2004, åtta år sedan. Året innan hade jag bekantat mej med öst afrikaner som bor här i stan. Med en gång kände jag då att detta var en kultur, ett folk som jag ville ta del av. Innan de mötet hade jag aldrig ens tänkt riktit på Afrika. Rest har jag en hel del och jag älskar olika kulturer och språk men det var först då jag träffade afrikanerna som jag kände en strak samhörighet. Jag har egentligen aldrig upplevt en ordentlig kulturchock eller krock... Det är ju i Afrika man lever naturligt med och i naturen.

2004 i Tanzania, Arusha

2004 Tanzania , Arusha                                                              

Känslan förstärktes under första resan. Jag kände att jag ville se mera så nästa år åkte jag ensam iväg till grannlandet, som senare visade sej bli mitt andra hemland, Kenya. Jag bodde hos en lokal familj som jag fann min plats i snabbt. Jag voluntär jobbade på det enda mentalsjukhuset i landet och fick nya vänner. Jag fann min plats i Nairobi. 

                                                                                                                2006 Samburu, Kenya

 

Många tror att det är Jonathan som fått mej att älska Afrika men sanningen är att han har inget med edt att göra. Jag hade mitt hem, min familj, mina vänner där då vi träffades. Med honom har jag fått en ny familj att ta del av och tillsammans har vi bekantat oss med fler människor. I och med att flickorna föddes ser jag nu landet genom moderliga ögon. Jag upplever Afrika på ett nytt intressant sätt genom moderskapet.

2009 Naivasha, Kenya

Vi bor i Finland. Vi kommer att bo här ett tag till. Hur länge vet ingen men vi vet att vi skall tillbaka till Afrika nån dag. Jag älskar Finland, det är ett tryggt och omväxlande land som har mycket gott att erbjuda. Men den instängdhet och trångsynthet som finns här känns obekväm. Naturen och systemet är tryggt men det krävs mer... det krävs samhörighet och positivitet.

 

Jag längtar. Men jag har blivit tålmodigare och det river inte lika hårt i hjärtat mera då våra vänner åker ner utan oss. Jag vill utveckla mitt blöjprojekt och komma på ett sätt att ge ännu mera av mej själv till dem.

 

2009 du, jag och Nairobi

 

Jag hoppas att vi som föräldrar kommer att lyckas uppfostra flickorna på ett sätt att de känner sej som både finnar och kenyaner. De får känna sej kluvna för då vet jag att de har en trygghet att välja.

 

 2011 Nairobi, Kenya

grattis mor

Som på vilket som helst annat 50+ kalas så kaffade vi, diskuterade vi och lekte med barbie. Barnen hade sovit över hos morföräldrarna eftersom vi båda jobbade natten och de hade väckt mummi med grattis sånger på finska, svenska och engelska.

suddig mobil bild
 

Jag älskade barbie då jag var liten och jag medger att jag ännu också är med och leker med flickorna. Mamma har som tur kunnat spara alla barbien och deras hårsalonger, bilar, kläder och saker. Ännu är barnen små för att kunna leka "rätt" med dessa prylar men en liten stund hemma hos mummi och moffa går bra under ett vakande öga så inget går sönder eller tappas bort.

moomin comeback

I och med dessa regniga dagar så har vi varit glada över att ha fynad två lådor med brädspel att spela då man måste vara inomhus. Detta mumin spel spelades idag och efter spelet tog vi fram mumin huset och invånarna som varit undangömda en tid. Nu var det kul att leka med dem igen.

kläd dramat

Nalani är en mycket bestämd och målmedveten liten flicka. Kläder är något hon har stort intresse för och hon är mycket noga med vad hon ska klä på sej. Jag brukar se fram kläder färdigt kvällen innan dagis så man inte behöver fundera på det på morgonen, men denhär damen kan helt tydligt meddela att hon inte vill ha just de kläderna utan pekar i skåpet vad hon ska ha på sej. Byxor, annat än leggings eller strumpbyxor, är uteslutna från hennes lista på användbara kläder.
När vi kommer fram till dagis eller hem eller tja vartsomhelst så klär hon av sej leggingsen och lämnar med strumpisarna. Alttid.  Hemma går hon oftast spritt språngande eller med småbyxorna. Hon klär av och på, av och på...
Jag förstår henne dock eftersom jag själv helst klär av mej alla äckliga tjocka byxor då jag kommer hem. Det har jag också gjort sedan jag var liten. Jag minns och jag har sett foton av hur jag är naken med en mössa + hanskar inomhus eller en stor vuxen t skjorta på mej.
De flesta, egentligen de mesta fighter vi har med Nalani är just vid påklädnings situationer.

Nepele däremot tar på sej det man lagt fram åt henne. Fast ibland vill hon också ha nån viss klänning eller dylikt men inte alls lika dramatisk som syster sin.

tre åringen

nepele hade svårt att soman ikväll och var vaken ännu då jag kom från gymmet halv tio. Hon hade suttit och läst i sängen men jag bäddade ner henne och sa godnatt. En stund senare kommer hon till mej i vardagsrummet och är jätte ledsen och gråter nästan hysteriskt. När jag frågar varför hon är så ledsen får jag ett väldigt otippat svar Det är så långt till mitt kalas mamma!
Söta lilla jenta somnade sedan i mammas säng med andra tankar.

hjärtegryn

Nalani är i en sån härlig ålder. Även om hon trotsar och är två-års irriterande så är hon så skön. Jag lämnar ofta och se på henne då hon leker eller gör nåt för det är så fachinerande att försöka förstå hennes tankesätt, en tvåårings. Hon har blivit modig och klättrar allstans och hursomhelst. När hon skrattar, även om hon skrattar och pjasas då man vill att hon ska skärpa sej, så blir jag så spralligt glad av hennes skratt varje gång.

Hon ger mej sån livsglädje. De gör de båda två, döttrarna. Utan dem vore denna soliga höstdag inte alls lika speciell eller värd att skriva om. Jag älskar att få vara deras mamma och jag hoppas innerligt att de är lika glada över faktumet att de är mina döttrar !

 

men mamma vi ska no sova men vi bara pussas nu...

 

lönnlöv

 

Sån härlig ute dag idag. Vi har gått skogsvandring och hittat svampar och sniglar, jag har suttit och njutit av solen smo värmt ansiktet medan flickorna klättrade på en öde (höstlov) dagisgård. På eftermiddan hade vi jumpa. Båda har lärt sej nya saker under hösten och det är jätte ku l att se Nepele utvecklas på ringarna. Hon hänger hursomhelst och hittar på nya konster varje vecka! Idag har flickorna också varit sammarbetsvilliga mest hela dagen och det är något som inte händer dagligen.

söndagen 14.10

Jag avskyr söndagar på ett sätt för de är så slöa. Vi var iallafall ut till parken och stötte där på en mamma med ett åriga trillingar. Så söta och så kul att iaktta dem. Alla tre var så olika. Jag har allltid fashinerats av tvilling och trillingar och såg nästan framemot att föda ett tvillingpar då jag väntade Nepele eftersom Jonathan har tvillingar i släkten...

Hann också med en husvisning i grannskapet som skulle ha varit jätte mysig om den inte varit så "klippa och klistra" fixad som den var. Mummi var som vanligt med på husvisningen eftersom jag inte skulle klara mej utan henne, Suuri kiitos sulle äiti, och vi bjöd på prinsesskaka efteråt. I samma väva som vi åt kaka kom också Ida och höll oss sällskap. Då daddy tränat klart på gymmet så gick vi en uppfriskande länk med Ida genom Edvins stigen. Det är nog en klurig stig och jag förstår inte varför vi inte gått dit med barnen på ett tag. Kanske med Kiara på tisdagen!?

Höst balen

Askungen tårta, hjärt kex, coctail stickor med vindruva+ bondost, cupcakes med kött+ost, svamp paj i.

som vi så väntat på är nu  över. Igår bakade vi och idag pyntade vi. Sen tjatades det i några timmar om när dendär balen skulle börja och när gästerna skulle komma. Mummi hade flickorna med sej ensväng till biblioteket ( deras första besök dit) så vi fick städa upp lite. Slutligen kom de, alla utom prinsen Eddie som blivit sjuk, och alla hade i början fina klänningar och kronor tills det blev varmt och de flesta klädde av sej.
 Passligt gäng med roliga och farfyllda lekar men även nerver att sitta ner och pyssla lite. Sköna mammor som man träffar sällan. Fanny kom med sina prinsessor från Esbo dit de flyttat i somras och det var så himla kul att se dem igen. När de flytta flyttade den enda familjen vi kan hänga familje häng med vilket jag så saknar.
Askungen kakan lyckades men den är enorm! Gav hem stora kakbitar åt alla och tror grannarna får hjälpa äta resten. Den kakan var annars jävligt att baka och eftersom jag inte vill baka samma två gånger är jag glad att den nu är överstökad. God var den i varje fall och den äggfria tårtbottnen smakade bra.