ensamma åldringar

Jag känner några typer som inte tycker om barn, något som för mej är svårt att förstå. De är nu i 30 års ålder och vill fortsätta sina liv som förr, resa, studera,jobba och vara ung och fri eller vad det kunde kallas. De avskyr att sitta och lyssna på folk som vill prata om sina barn och de har inget intresse över julkort med barnens motiv. Jag kan ibland, efter en låång och tröttsam dag förstå dem och hur deras vardag måste skilja sej rejält från min, som går ut på att passa tider(hämta dagis, komma ihåg att äta/mata, läggdags mm). Men det jag skulle vilja att alla dessa typer som inte vill ha barn skulle få se och möta är åldringar som är barnlösa. . . Alltid nu som då råkar jag i mitt yrke på åldringar som varken har en karl(vid liv), en syster eller bror och inte en endaste närstående person. De är helt ensamma! Tyvärr bryr sej inte staten heller så mycket om dem och de har svårt att slippa till ett boende där de  skulle ha nån att tala med. Får de hemhjälp så ser de nån som hälsar på en eller två gånger om dagen men mår de bra så kommer inte ens de. Ingen att ringa till och ingen som automatiskt hjälper, av hela sitt hjärta som bara egna barn gör.
Ingen som skickar julkort, eller nån att skicka till. Jag vågar påstå att de flesta gärna i den åldern skulle ha barn och barn barn och barn barns barn...
Jag känner mej iallafall rik över att ha åtminstone två flickor med hög vilja att hjälpa andra. De är min pension och min hemhjälp i första hand. Bl.a därför har afrikanerna många barn, för de skall försörja dem när de blir äldre. Men pointen var att tänka lite längre än vad näsan växer, det kommer en dag då det är för sent . . .