Igår hämtade mummi Nepele för att gå på teatern och se Pippi Långstrump. Efter teatern begav de sej till skären och vi har varit hemma med Nalani sedan dess. Det var jätte mysigt att sitta i soffan och titta på fåglarna och söka upp dem i fågelboken, bli bjuden på te och kyckling och allt roligt vi gjort. Till en början var det skönt att ha bara ett barn. Men mot kvällen då Jenna kom på besök och jag skulle ha velat prata med henne så skulle ju Skrållan vara med hela tiden. Det förstår jag helt klart och det gjorde ju Nepele också förr, satt och avbröt mej och mina vänner. Men på senaste tid har det inte hänt eftersom barnen haft varandra att leka med och det är så tacksamt att de får ha sitt eget lek sällskap och jag mitt för jag har inget emot att ha med barnen då jag träffar folk. Så tacksamt är vad det är att ha två syskon som trivs ihop.
Jag skulle såklart vilja ha fler barn, en barnaskara men praktiken kommer emot. Dyrare biljetter till kenya, ny bil borde införskaffas mm. Men drömmen finns om en storfamilj men jag lever, som jag skrivit förr, realistiskt och jag vill ge allt åt mina barn. Mina vänner som har tre barn avundas jag på ett positivt sätt men jag är nöjd över hur vi har det med våra två. Det är mer än vad andra får.
Annars också i livet borde vi vara mer tacksamma över vad vi har och inte sträva efter mer och mer hela tiden. Det glömmer vi, jag med, ibland. Jag bor bra här i denna hyreslägenhet och jag har allt jag behöver just nu. Drömma skall man men man skall ge tid åt drömmarna drömmar kan och skall inte uppnås direkt.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti