en glimt

Pratade med jenna igår om hur man kan läsa bloggar på så olika sätt och hur folk tolkar bilder och texter helt olika. Jag är glad om mina texter och vår vardag intresserar folk, ni är välkomna att läsa men mitt syfte med bloggen är ändå att flickorna skall ha deras barndom dokumenterad. Ifall något nånsinn händer åt mej eller Jonathan, ifall vi inte finns här för att berätta åt dem hur de var som små och vad vi gjorde och hur vi prioriterade. Det finns ingen "boken om mej" eller fotoalbum som inehåller denna information. Visst har vi fotoalbum men bloggen har så mycket mer. Men det jag skriver är ju bara små glimtar ur vår vardag. Glansbilder så att säga. Klart att barnen trotsar och det är jobbigt att vara förälder ibland men det är vardagens guldkanter jag vill minnas när jag blickar tillbaka. Det finns texter om flickornas trotsas och dylikt men inget så farligt jobbigt att det är mer minnesvärt än de glada stunderna. Jag är inte en perfekt mamma, vi har inte det perfekta hemmet men vi har en fungerande  familj och vi lyssnar och talar alla med varandra. Vi reder ut känslor. Blir jag arg och ryter till så ber jag om ursäkt efter att stunden passerat så barnen inte skall lämna och fundera varför mamma röt till. Man får känna alla känslorna, man får vara arg och ledsen, glad eller lycklig. Varje dag påminner vi barnen om hur mycket vi älskar dem men vi sätter gränser, gränser som vi håller fast vid. Barnen vet att ifall mamma eller daddy säger "Nej" eller "jag låvar" så då betyder det att man inte gör något eller att vi håller löftet som vi gav.  Tryggheten. Kom ihåg det när ni läser bloggar att det ni läser är utvalt ur ett stort urval händelser.